Long time, no see

Hej, bloggen och ni som vill läsa.

Det är över ett år sen jag skrev här sist, sen jag skrev mitt utkomningsinlägg som blev (surprise, surprise) otroligt uppmärksammat av runt 200 pers om jag minns det rätt. Jag fick verkligen inte en enda negativ kommentar, vilket känns skönt. Nu känner alla mig och accepterar mig. I alla fall på den fronten. Det är verkligen inte mycket som har ändrats sen det inlägget. Lite grann bara. Här är några av de saker som hände förra året samt det första 4 månaderna på det här året:

 

  • Jag har fyllt 17 (18 om ca en månad)
 
  • Bytte gymnasielinje från naturvetenskapliga till ~the International Baccalaureate~, försök uttala det du. Jag kan det iallafall inte. Bytet var både det bästa och sämsta beslutet jag tagit i mitt liv. Extremt mycket skönare klass, högre nivå på plugg och därmed också ökad stress. Vi får se om ett år vilket som till slut vägde över de andra och om det var värt det. 
 
  • Angående min sexualitet så har jag ”klurat” vidare och jag står numera stadigt vid ordet lesbisk, flata, sappfisk och alla andra ord som är synonymt med att älska tjejer. Även Cosima, min fd bisexuella idol från förra inlägget, har bytt sexualitet till att vara lesbisk så jag förlorar inte kopplingen till henne. Skulle jag någonsin av någon anledning börja älska och åtrå en pojke så får det väl bli så och då ändrar jag väl stämpel igen. Tvivlar dock på att det någonsin händer, killar är 100% skräp utan undantag. Usch. Fyfan. ”Tereza, du hatar män. Vi vet att du är homo.” var reaktionen jag fick när jag kom ut på nytt till mina bästa vänner.
 
  • Relationsstatus: singel. Jag har ingen flickvän längre. Känns helt okej om jag ska vara ärlig.
 
  • Under hösten har min närmsta vänskapscirkel har uttökats från 3 pers till 5, och i somras ökade min övriga cirkel av vänner markant och man kan väl säga att det just nu finns människor i mitt liv jag inte skulle kunna tänka mig utan, de jag helst skulle slippa och de jag vill ha närmre men har 0 aning om hur det ska gå till.
 
  • Jag har börjat jobba som danslärare för barn på Medborgarskolan och lärde ut tre klasser i veckan i höstas, två denna termin samt två nästa termin. Mycket ansträngande, mycket givande.
 
  • Annat som hände var att jag har sett världens bästa rappare Nicki Minaj live med ett par vänner och Katy Perry tillsammans med min lillasyster. Jag såg Silvana Imam och Beatrice Eli på Bråvalla. Jag såg inte Florence + the Machine på Way Out West och jag tror nog aldrig att jag kommer över det (grät en hel dag när jag insåg att jag bokat in klassresan till Berlin under samma dagar).
 
  • Sveriges nya stjärnskott, fixade in mig och Steph backstage och front row på Insparksfestivalen medan våra jämnåriga vänner stod och lyssnade på spelningen utanför det inhägnade området. Hon dedikerade även sista versen i sin populäraste låt när hon spelade i Folkets Park.
 
  • Jag åkte till London med familjen. Där såg vi min favoritmusikal Wicked och jag storgrät till Defying Gravity och i stort sett resten av hela föreställningen. Vi besökte (tillsammans med Jonas Gardell och Mark Levengood med familj…) Warner Brothers Harry Potter Studios tour och jag storgrät till Hedwig’s theme.
 
  • Jag klädde ut mig till Bellatrix Lestrange på Halloween och tog min crush på Helena Bonham Carter till en helt ny nivå, jag såg bokstavligt talat hela hennes filmografi från A Room With a View 1986 till Harry Potter. Hon var nog helt ärligt det enda jag pratade om de sista månaderna av 2015, vilket resulterade i att en bästis beställde ett realistiskt porträtt av sagd skådespelerska av en gemensam vän och gav det till mig i julklapp. Herrejävlar säger jag bara. Storgrät återigen och har ärligt talat inte kommit över det än.
 
  • Mitt bland alla Helenas filmer av Merchant Ivory och Tim Burton upptäckte jag Fight Club från 99 och tackade gud för att jag under alla mina 17 år på jorden har lyckats undvika spoilers om detta mästerverk. För det är, som ni alla förmodligen och förhoppningsvis vet, ett mästerverk och det enda som betyder något i världen.
 
  • Fick äntligen uppleva en Star Wars film på bio! Såg The Force Awakens två gånger, köpte en BB-8 droid i miniatyrform och crushar numera stenhårt på Daisy Ridley.

 

Det är väl det jag kommer på just nu rent spontant. Jag ska försöka skriva mer här på, för jag älskar verkligen att skriva och jag känner att jag bär inne på så mycket tankar och åsikter och även om inte det är någon som läser det här så är det ändå ett bra kreativt utlopp. Eller nåt sånt. Vi får se. Ta hand om er!



Kommer ut

 
De flesta av er vet redan det här eller har haft en aning, men jag tänkte att det var dags att göra det officiellt. Det kanske inte är de mest personliga sättet att göra det på, men jag väljer ändå att komma ut med ett blogginlägg eftersom att jag uttrycker mig mer detaljerat med texter samt att det är en del som jag tycker behöver förklaras. Vi börjar med the basics:
 
  • Jag, Tereza Anna Lorentzon, är inte heterosexuell.
  • I hela mitt 16-åriga liv så har jag aldrig (aldrig som i inte en enda gång) varit kär i eller känt någon form av attraktion mot killar som varat mer än ett par minuter.
  • Jag har aldrig varit intresserad av eller kunnat se mig själv i ett förhållande med en man.
 
Det var den grundläggande informationen jag ville att alla skulle veta, men fortsätt gärna läsa för att få veta hela historien om vad min sexualitet är. Trots att inte min sexualitet identifierar mig, så är den en del av mig. En del som kanske inte egentligen är jätteviktig, men samhället gör en stor grej utav den och då är det viktigt för mig att det blir rätt. Så rätt det kan bli iallafall.
 
Dagen jag fyllde 14, 4/6-2012, frågade en vän mig ifall jag var bisexuell eftersom att det enda jag kunde prata om under den perioden i mitt liv var dansösen Amanda Balen. Jag skrattade och sa "ja" på skämt först, men sen började jag tänka. Kunde det här vara förklaringen varför jag aldrig någonsin hade varit kär i eller haft pojkvän, inte ens en låtsaspojkvän i 3:an som min lillasyster och ca alla mina vänner? Varför jag tyckte att Lady Gagas dansöser var så himla mycket snyggare än Channing Tatum (vad är ens grejen med honom, förstår verkligen inte)?
 
Jag tittade bakåt i livet, på alla skådespelerskor, filmkaraktärer och människor jag hade fastnat för. Kvinnliga allihopa. Jag insåg att det fanns en anledning till att de, precis som Amanda, hade funnits i mitt huvud under längre tider (aka jag crushade som in i på dem) och i den stunden accepterade jag att jag inte var hetero. Dock så accepterade jag inte bisexualitet som min sexualitet, eftersom att jag inte kände något drag emot killar överhuvudtaget just då + att jag trodde att bisexualitet innebar att man attraherades av både/bara män och kvinnor. Homosexualitet kändes också konstigt för mig, för bara för att jag inte kände mig attraherad av killar just då så betydde det inte att jag aldrig skulle kunna bli det. 
 
Lite så har jag tänkt och känt framtills nu. Jag har varit ganska öppen med allt, inte gömt någonting och svarat ärligt om någon har frågat men jag har inte satt någon riktig label på mig själv förrän nu. Innan sa jag mest att jag gillade tjejer och att jag var gay/queer. Sen kom en ju också i underfund med att det finns fler än två kön, att det finns oändligt många mer än så samt människor som inte tillhör något kön alls. Det är också därför jag inte "kommit ut" tidigare, för att jag inte riktigt har vetat vad jag skulle komma ut som men tack vare en ny och fin vän, så hittade jag en läggning jag kände mig bekväm med. Sen har det gått någon månad och under den tiden har jag kommit på några fler ord som jag tycker beskriver min sexualitet ganska bra.
 
Summa summarum: Jag attraheras romantiskt (vill vara tillsammans/ha romantiska relationer) + estetiskt + sexuellt av tjejer och alla som inte är killar. Jag identifierar mig med dem alla orden nedanför men studsar lite fram och tillbaka med vad jag ska beskriva mig själv som, men ni kan använda vilken som helst utav orden för att beskriva min sexualitet om ni skulle behöva det! Så, här är då min officiella utkommning, jag är:
  • Polysexuell. Min personliga favorit just nu (Föredrar bisexuell, just för tillfället). Poly är ett latinskt ord som betyder "fler" eller "mer än ett", och polysexualitet betyder alltså att man attraheras utav fler könsidentiteter än ett men inte nödvändigtvis alla. Jag attraheras av människor som är av mitt egna kön och utav människor som inte är det. Förväxla dock inte detta med polyamori vilket är önskan eller acceptansen av att ha flera intima relationer samtidigt. 
  • Bisexuell. Jag har blivit mer bekväm med den här termen, nu när jag förstår betydelsen och kallar för tillfället mig själv mer för bi än för poly. Ja, bi är det latinska ordet för två, men det behöver inte betyda att man endast är attraheras av de två vanligare, binära  könen man och kvinna. Per definition betyder bisexualitet att en attraheas av två eller fler könVilket jag gör.
  • Gay. Ett lite mindre formellt ord som för mig betyder icke-hetero. Vilket jag är.
  • Lesbisk. Jag är en tjej som gillar tjejer och ni kommer antagligen att se mig i fler relationer med tjejer än med killar.
  • Queer. Samlingsord för alla läggningar och könsidentiteter som avviker från normen, alltså allt som inte är hetero eller cis. Min sexuella & romantiska läggning avviker ifrån normen, jag är inte hetero. Alltså är jag queer.
 
 
Så här ser det ut för tillfället, och jag skriver "för tillfället" samt "just nu" därför att jag ännu inte är 100% säker på någonting förutom att jag inte är hetero. Jo, jag vet också att jag tycker om min flickvän (tyvärr, till er som shippade mig med Dennis Tjobilo Karlsson... det kommer aldrig att hända.) jättemycket och att det ska bli jättekul att få träffa henne på jullovet.
 
Nu vet ni lite mer om mig och vill ni veta ännu mer så får ni bara fråga. Jag hoppas, och tror verkligen, att ni inte ser mig annorlunda på något sätt, för att ni vet:
 
"Min sexualitet är inte det mest intressanta med mig." Ett av mina favoritcitat av bisexuella Cosima Niehaus, från Orphan Black.
 
 
Den polysexuella samt den bisexuella pride-flaggan.
 
Tack för mig!


ArtRAVE part 2 - Stockholm

 
 
Stockholms upplevelsen var för mig helt annorlunda än Herning upplevelsen. Jag köade inte bara i en halvtimme, utan i ett halvt dygn för att få se Gaga igen. Resan började klockan 06:27 när jag och min kompis Dennis satte oss på tåget i Norrköping med våra solstolar, filtar och annan nödvändig packning. Vi kom till Stockholm, köpte frukost och drog sen direkt till Globen och vi var framme runt 9-tiden.
 
 
Väl där fick jag könummer 66 (inte 99...) utav Rosa, sen var det bara att gå omkring som en själv ville. Jag gick runt och hälsade på alla jag kände/kände igen från facebook och twitter, inklusive de jag träffade i Herning och människor jag har haft meet-ups med men också väldigt många jag inte träffat förut. Min solstol höll min fysiska plats i kön, men jag tror det är ganska säkert att säga att jag inte satt i den en enda gång. Jag satt med Dennis och hans kompisar längst fram i kön, jag gick runt med Linnéa i gallerian, åt och laddade telefonen i ett hörn utanför toaletterna. Dennis och jag picknickade på pizzabullar och kladdkaka som vi tröttnade på direkt, men ändå åt bara för att vi hade skämtat om det hela veckan. #artCampPIZZABULLE #artPICKNICK
 
 
Dagens outfit blev som ni ser ett par svarta tights med blå blommor, en matchande blå choker och samma linne jag hade på mig i Herning gömmer sig under tjocktröjan.
 
Så höll vi på ända tills det var dags att bli insläppta i arenan, vilket var runt 17-18. De flesta skulle kanske kalla det enformigt eller långtråkigt, men det var allt annat än det (trots vad Linnéas bilder på mig säger)! Det var fantastiskt att få spendera en hel dag med människor som mig; med gemensamma intressen, gemensam idol och gemensamt stora drömmar. Det var också väldigt befriande, för äntligen kunde jag diskutera en utav mina största idoler och inspirationer utan att någon avbröt utav annat än samma upphetsning som jag kände av att få prata om henne. I en hel dag fick jag prata non-stop om henne utan att någon obekvämt eller ointresserat tystnade eller försökte byta ämne så fort jag nämnde hennes namn, det var verkligen en otroligt skön och lättnande känsla.
Det var också jättehärligt att äntligen få träffa personer en endast har sett profilbilder på i flera år, jättekul att både känna igen och bli igenkänd. 
 
Tyvärr tog jag inte många bilder alls i kön, vilket jag ångrar jättemycket. Hade jag gjort det så hade minnet kanske hunnit bli fullt innan konserten så jag hade kunnat lista ut att anledningen varför jag plötsligt inte kunde ta några bilder längre var den nya funktionen "senaste raderade" som fungerar som så att alla bilder du raderat endast förflyttas till en ny mapp. För det är ju verkligen inte så att om en väljer att radera sina bilder så vill en få bort dem från telefonen. Jag hade alltså alla mina 1000+ Herning-bilder kvar på telefonen och förstod inte det förräns efter konserten, så jag har faktiskt inte särskilt många bilder ifrån själva showen heller, haha.
Men anyway, vi fortsätter och jag får försöka få tusentals ord att berätta och föreviga mer än bilder.
 
 
Alltså...när togs den här bilden? haha.
 
Efter att ha stått upp i en timma i kön för att få nya early entrance-armband, efter en halvtimma med sista kisspausen och sista kladdkakan så släpptes vi in i arenan. Det började med att kösystemet kraschade totalt, människor med könummer 80-90 trängde sig före mig och Dennis och i hämnd gjorde vi samma sak. Sen köade vi väl ytterligare 30-40 minuter inomhus innan vi skulle släppas in på golvet och just då vart sjukt trött på att vänta. Sen släpptes vi in, jag och Dennis tog platser nära catwalken fast på andra sidan av där jag stod sist för att få se henne ifrån en annan vinkel.
 
 
Serg, Tobbe och Denkan
 
Väl därinne fick vi vänta ytterligare ett tag innan förbanden Breedlove och Lady Starlight skulle börja spela, då var verkligen mitt humör på botten för att jag var så trött på att vänta men jag lyckades hitta ännu fler vänner jag inte hade hälsat på så jag stod ut. Jag fick också höra på twitter att Gaga's team stod ute i publiken för att se förbanden, så jag och min vän Serg drog iväg för att leta upp dem. Vi lyckades få syn på hennes assistent Lane Bentley, hennes hårstylist Frederic Aspiras och någon vi tror var hennes lillasyster Natali. Vi ville ta bild med dem, men pesonen vi mest var ute efter att få träffa var hennes koreografs assistent Lacee Franks. Vi såg henne, men hon sprang och vi vågade inte springa efter för att hon såg så upptagen ut och när vi vände oss om så var alla borta. Det var kvällens fail, men ändå jättekul att ha fått se några av personerna bakom Gaga's fabulösa show på riktigt!
 
Vår lilla jakt efter the Haus of Gaga gjorde så att vi missade både Breedlove och Starlight, men de gjorde inte mig så mycket. Sen blev det ännu mer väntan och jag började nästan lacka ur, men tillslut blev det äntligen dags för att få se artRAVE en andra och sista gång. Här är de få bra bilderna jag lyckades ta!
 
Gaga och Tamina Pollack-Paris under Venus.
 
Alla bilder är tagna med en iPhone 5s.
 
Sen tog ju som sagt minnet slut och jag orkade inte lägga ner tid under konserten för att lista ut vad problemet var tyvärr. Det var kanske lika bra, eftersom att det gav mig mer tid att njuta, dansa och verkligen göra det bästa utav mitt sista artRAVE. Jag lyckades även knuffa till någon person som hämtade öl, som sedan hotade med att döda mig nästa gång det hände. Hen fortsatte sedan att stirra på mig och snacka med sin partner om hur mycket hen ville slå ner mig under resten av konserten tills jag bytte plats för att jag blev så obekväm. Some drunk people, eh?
 
Så här i efterhand minns jag inte mycket alls utav konserten. Det bästa och starkaste minnet jag har är ifrån en utav mina favoritlåtar MANiCURE; jag och Dennis hade kastat upp ett par skor på scenen med brev och lappar i, de landade precis bredvid Gaga men hon ignorerade dem. Sen i mitten av andra versen så kommer en utav hennes dansare Tamina och verkligen vräker ner dem ifrån scenen, rakt i huvudet på Dennis och mig. Sen kastade vi upp dem igen under slutet av Do What U Want men hon ignorerade dem igen, dock fick vi inte tillbaka dem den här gången utan hennes dansare Asiel tog dem med sig och typ gömde dem under pianot under Jewels & Drugs, haha. 
 
 
RIP mina 11 cm höga platåskor ifrån Nelly 29/6-2014 - 30/9-2014. Jag hade endast planerat att ha dem den här kvällen så det är egentligen ingen jättestor förlust för mig. Hoppas att någon i Hauset har dem, men det är antagligen Globen, haha.
 
Efteråt så gick allting väldigt fort, men jag hann säga hej då till Linnéa och Serg innan jag åkte hem.
Post-rave depressionen hade redan kickat in under konserten, och jag var så trött och nere att jag inte orkade prata efteråt. Dagen efter var också väldigt diffus, jag bröt ihop och grät vid minsta lilla ansträngning eller så fort någon twittrade om kvällen. Just då var det också väldigt jobbigt att se alla mina vänner lägga up sina selfies med Gaga som de tagit utanför Grand Hotel i Stockholm efter konserten, men nu är jag bara glad för deras skull. Sist, 2012, höll denna bittra känslan i sig i flera månaden men denna gången släppte den nästan direkt.
Jag har aldrig på riktigt försökt att träffa henne eller fått möjligheten attvänta utanför hotellet, så det känns ganska meningslöst att störa sig på att andra har det. Jag vet att min dag kommer om jag bara får börja försöka. Jag är  ändå glad att mina vänner fick träffa Gaga och att de fick henne att känna sig så välkommen att hon stannade två dagar extra. Förhoppningsvis betyder det att hon återvänder till Sverige/Skandinavien/Europa 2015/2016.
 
 
Här hade jag lyckats lista ut problemet med telefonminnet och tog en sista selfie innan jag och pappa åkte hem.
 
Ska jag nu utvärdera de här två dagarna lite kort så kan jag säga så här: i Herning bjöd Gaga på den bästa konserten, i Stockholm hade hon skapat den bästa köupplevelsen. Något utav det bästa med konserten var att hon sjöng Yoü and I, det sämsta var att hon hade skippat de flesta andra låtarna från Born This Way-albumet. G.U.Y, Donatella, Venus och MANiCURE hade de bästa koreografierna. Sloan-Taylor Rabinor och Montana Efaw var lika snygga och grymma på scen som alltid, jag är föralltid kär i dem två. Hela artRAVE var så annorlunda mot The Monster Ball och Born This Way Ball, de var mer som musikaler/poprock-operor medan det här bara var ren fest och firande av oss, fansen, och vår relation till Gaga och musiken. 
 
 
Konfetti ifrån de hundratals konfettiexplosionerna under konserten. Det regnade grisar, stjärnor, kors, snäckskal och marijuana-blad i alla regnbågens färger.
 
Det känns som igår när jag var i Åre och på toppen utav en backe när jag får sms om att jag har Little Monster Zone biljetter till två länder. Det känns sjukt att allt är över nu och att det kommer ta minst något år innan jag får se henne igen. Det finns inga ord för att beskriva hur tacksam jag är för de här två dagarna. Jag är så tacksam för pappa, som bokade biljetterna, bjöd mig och Dennis på tåg, ställde upp på att skjutsa hem mig ifrån Stockholm mitt i natten och på att köra 7 h ifrån Herning till Jönköping. Tacksam för min syster, Linnéa, Sara, Linda & co + Dennis, Amanda, Rosa, Julia L och alla ifrån Stockholmskön som verkligen förgyllde upplevelsen. Tacksam för Gaga och för att hon finns. 
 
Jag skulle kunna fortsätta skriva i en evighet, men jag tror att jag avslutar här med en bild på den bästa merch-tröjan ifrån Herning. SLAY ~
 
 
slay mama yaaasss gaga yaaass you look so beautiful gaga yass slay



Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo | LCHF - Recept och mycket mer!