Bråvalla festival

Efter ca ett halvt dygns sömn och en dusch som fick all lera samt lukten av cigg, svett och andra människors alkohol att försvinna så är tre dagars festivalsfirande på Bråvalla flygfält officiellt slut. Jag har klippt av mig det sjukt obekväma armband som gav mig tillträde till festivalområdet och det enda som länkar mig till igår, fredags och torsdags är ett dovt surrande i öronen och smärtan i ca varenda muskel jag har i kroppen.
 
Bråvalla ägde verkligen sönder, och jag tog några bilder jag gärna skulle vilja spara och dela med der medans jag berättar om mina äventyr i Norrköping.
 
 
Jag och mina (enligt mig) übersnygga hängselshorts, som jag hade på mig 2 utav 3 dagar på festivalen, strax innan vi gav oss av mot Norrköping.
 
Första dagen anlände jag, min familj och Stephanie runt 11 och vi mötte upp några vänner från en facebook-grupp och deras gäng som hade köat x antal timmar för att vara först i kön till ingången. Det var dem, så det blev jag och Steph också. I kön fick vi vänta längre än vad vi skulle på att få bli insläppta då scenerna inte var färdigbyggda (läs: oproffsigt och dåligt planerat), men när de väl började släppa in folk så var jag 3:e personen som kom in på området. Eftersom att alla band och artister vi ville se var vid samma scen den dagen så var de platser vi skulle ta från början de vi skulle stå vid hela dagen, så vi sprang allt vad vi hade och hamnade längst fram på andra raden. Vi hann sätta oss ner i ca 5 minuter innan första artisten för dagen tog sin plats på scen.
 
 
Bild från pappa.
 
Som ni ser så var Markus Krunegård först ut. Markus är vanligtvis en artist som jag brukar kritisera ganska hårt, men live så var han faktiskt ganska okej. Han hade publiken med sig under hela spelningen, som sedan avslutades med en låt och ett fint tal om hur mänsklig värme är botemedlet för nästintill all ondska som finns i dagens samhälle (får jag höra ett "amen"?). Efter han så var det Svenska Björnstammens tur att inta scenen, vilket jag tyvärr missade när köade i en timme för att föra över pengar till mitt festivalarmband. Stephanie höll dock min plats under hela deras spelning och jag kom tillbaks för att återta den precis i tid för Ron Pope. Jag hade aldrig hört talas om honom och hela hans spelning kändes mest som en timmas lång väntan på nästa band...
 
 
...som bestod av inga mindre än Imagine Dragons. Det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva hur bra de (eller någon annan av de artister vi såg för den delen) var, men de var lätt ett utav de bästa konserterna på hela festivalen. De är även ett utav mina absoluta favoritband och det var en helt otrolig upplevelse att få höra deras låtar spelas och sjungas live. Deras sångare Dan Reynolds är megabegåvad och gör sig ännu bättre live än på platta, han fick mig att bryta ihop under It's Time som inleddes av en acapella duett mellan honom och publiken.
 
 
Icke-fansen runtomkring mig som inte hade hört deras musik innan och före konserten hade pratat om hur de helst bara ville få den överstökad blev uppenbarligen mycket positivt överraskade, efteråt snackades det mycket om hur mäktigt deras spelning var och att det skulle bli svårt för den nästkommande artisten att toppa det.
 
 
Dennis bild.
 
Det var det kanske också, men jag tycker att Lana Del Rey gjorde ett väldigt bra jobb. Publiken började trycka sig framåt redan i kön, och vi tvingades att stå upp i en timme och en kvart medans vi väntade på henne och under konserten tvingades jag att stå på tåspetsarna för att 1) trycket var så satans hårt och 2) mina hälar skrek av smärta. 
 
 
 
Men det var helt klart värt det. Lana är otroligt vacker och det är få som gör lika magiskt fin och förförisk musik som hon. Trycket från publiken var heller inte någonting jämfört med lyckan jag kände när vi två fick ögonkontakt och hon log mot mig sisådär 2-3 gånger. Älskade, finaste lilla Lana.
 
Efter Lana så drog vi hem för dagen, för att packa upp hos min faster och ladda om för dag 2.
 
 
Det visade sig vara mycket behövligt, när den andra dagen på festivalen bjöd på spöregn och skurar med jämna mellanrum. På bilden ser man att publiken till Linnea Henriksson är klädda i regnponchos men vad man inte ser är att de också står i en vattenpöl med vatten upp till knäna. Otur hade jag och min familj som hade lämnat våra nyinköpta gummistövlar hemma, jag totalt förstörde mina svarta platåskor och gick med blöta strumpor från två på dagen tills tre på morgonen. Linnea å andra sidan var hur jäkla grym som helst och lika glädjespridande som alltid. Mycket få artister levererar med lika mycket energi som henne, man blir lycklig bara av att se henne! Höjdpunkten var dock när Lilla Namo gästade en snabbis under deras låt 'Klassfotot'.
 
 
Efter det så sprang vi och såg Daniel Adams-Ray. Jag är inget fan och jag har bara hört enstaka låtar med honom, men min barndomsdröm blev sann när han i slutet körde sin och Oskar Linnros låt 'Mr Cool' från tiden då de bildade gruppen Snook. Vem har inte hört den låten tusentals gånger, liksom?
Lilla Namo kom också tillbaka och gästade, det gjorde även Petter som tidigare på dagen hade tvingats att ställa in sin spelning pg a regn och blixtnedslag.
 
Efter Daniel så försvann nästan all publik, så jag och Steph passade på att ta platser allra längst fram vid kravallerna för att se Movits!.
 
Pappas bild
 
 
Movits! är ett ganska unikt band som blandar hiphop, swing och jazz. Deras sångare/rappare Johan har världens najsigaste rödblonda skägg och bär alltid en snygg hatt och deras blåsinstrumentspelare dansar alltid samtidigt som de spelar. Det var andra gången jag såg dem och det svängde lika mycket om dem som det alltid gör.
 
Under låten 'Limousin', som är ett sammarbete mellan Movits! och Maskinen, blev jag lite konfunderad om huruvida Johan skulle rappa hela låten själv men så helt från ingenstans dyker självaste Herbert Munkhammar och Frej Larsson från Maskinen upp...
 
 
 
...utklädda till Rebecca & Fiona! Jag är ett stort fan av alla de grupper som Herbert och Frej tillhör, men just Maskinen som jag ändå tyckt om längst har jag aldrig sett live förut. Jag hade ingen aning om att de skulle göra ett gäst-appearance, jag var i chock och förstod verkligen inte att det faktiskt var dem som stod på scen. 
 
 
Och faktumet att de var utklädda till Rebecca & Fiona med anti-nazi märken och platåskor...helt fantastiskt. Älskade Maskinen!
 
När Movits! och Maskinen sen lämnade scenen så var det en timmas paus innan det var dags för The Hives
 
 
Pappas bild
 
De är ett av Sveriges största band, dock i en genre som jag inte är så insatt i så jag hade inte direkt lyssnat på dem innan. Jag hade 0 förväntningar och stod egentligen bara kvar för att behålla min plats till spelningen efter men gud vad jag blev positivt överraskad. De var verkligen helt sjuka; deras låtar öste på som bara den, sångaren "Howlin' Pelle Almqvist (som vinkade till mig två gånger; tillbaka en gång och sen självmant precis innan de gick av scen) hade energi bortom all beskrivning och det hade även deras gitarrist Niklas "Nicholaus Arson" (som jag kramade).
 
Deras fans var också helt sjuka, jag har aldrig känt ett sånt tryck i någon publik innan. Jag mosades nästan helt där längst framme vid kravallerna, vakterna var tvungna att kolla till mig och trycka i mig vatten två gånger för de trodde att jag skulle svimma. Endast på en utav de sista låtarna när Pelle bad publiken att sitta ner för att han skulle kunna crowd-surfa så kunde jag andas.
Trycket från publiken blev i slutändan för mycket för min kompis, och vi bestämde oss för att lämna platserna vid kravallerna för att se Mando Diao en snabbis innan den sista konserten för dagen.
 
 
Sist ut för oss på Luna-scenen på fredagen var ingen mindre än Veronica Maggio. Veronica är lite utav en idol för mig, så visst var det surt att gå från att vara längst fram och nära henne till att vara längst bak. Nu i efterhand tycker jag dock att det ändå var ett ganska bra beslut, man såg henne och resten av scenen mycket tydligare på håll. Det var också mycket härligare att kunna dansa till hennes låtar än att behöva pressas mot kravallerna och inte kunna röra sig.
 
Men nog om platserna, över till själva spelningen. Alltså spelningen. Spelningen, spelningen, SPELNINGEN. SÅ OTROLIGT JÄVLA UNDERBART FANTASTISKT BRA. Jag tror inte någon riktigt fattar hur mycket jag älskar Veronica Maggio och hennes musik, men det är en hel del om man säger så. Från när jag såg henne gå omkring 
bakom scenen innan konserten, fram tills en halvtimma efter den så grät jag. Alltså på riktigt skaka-och-hulka-fram-våldsamma-krokodil-tårar gråt. Jag har sett henne en gång innan, men det här var något helt annat. Kanske var det för att jag nu har insett att vart jag mig i världen än vänder, så leder ändå alla vägar tillbaks till henne.  Hon har låtar som beskriver min vänskap med människor som blivit anthems för oss (Vi kommer alltid ha Paris), låtar som jag sjungt högt i kör till vid olika lämpliga och olämpliga tillfällen, låtar som andra har sjungt runt mig utan att veta att jag är ett fan, låtar som suttit fast i huvudet medans jag har vistats runt vissa personer. Nästintill varenda vän och människa i mitt liv anknyter mig på något sätt till henne och nästintill varenda låt hon har påminner mig om någon eller något.
 
Jag har fortfarande inte skrivit om själva spelningen och jag tror faktiskt att det är ganska omöjligt. Det var en ganska surreal upplevelse, idag känns det som om jag drömde hela den timman. 
Något jag kan säga är dock att dagens höjdpunkt var när hon, helt oförberett, drog upp självaste Håkan fucking
Hällström upp på scen under 'Hela Huset'. En dröm som blev sann där och då helt enkelt. Så jävla magiskt, bara.
 
 
 Jag har nog aldrig gråtit så mycket under en konsert innan.
 
Efter Maggio så drog min familj hem, medans jag och Steph stannade kvar. Klockan var 23 och det var en timme och en kvart kvar tills våran sista spelning började. Vi gled runt på området för första gången, kollade merchandise stånden, åt spanska våfflor, lyssnade på Kings of Leon och Placebo. Jag satte mig ner mitt på marken och tvingades digga och headbanga som en galning till musiken för att folk ironiskt nog inte skulle fråga om jag hade sneat på något sätt.
 
Sen drog vi tillslut till spelningen, som var den minsta utav all de som vi var på. I ett litet tält såg vi vår favorit DJ och min enda mancrush ca någonsin: Panda da Panda. På bred skånska och med bar överkropp sjöng och dansade han med oss mitt i natten och höll på ända tills klockan var 02:30. Steph och jag tog en taxi hem och kände oss för första gången som riktiga tonåringar när vi kom hem vid 3 på morgonen. 
 
Sen sov vi som stockar och vaknade som småningom till världens sämsta väder på den sista festivaldagen. Iskyla (Okej 10-12 grader), megablåst och pissregn hela dagen. Eftersom att vädret verkligen sög och att det egentligen bara var en artist vi ville se så beslöt vi oss för att endast se henne och sen avsluta allt och åka hem.
 
 
 
Sista artisten vi såg var Laleh, aka världen sötaste människa. Så. Jäkla. Gullig. Hon säger tack efter nästan varje låt, säger "sluta regna på mina kompisar", studsar hit och dit när hon sjunger och visar tacksamhet inte bara till publiken och bandet utan också t ex killen som fixar mikrofonen åt henne. Hon är liten och späd som ett barn och jag betraktar henne nästan så också, jag blir varm inombords och jättestolt när jag tänker på hur långt hon har kommit de senaste åren. Hennes texter är ren poesi, och musiken...magi.. Jag ser, hör och känner Gud i henne vilket är ironiskt eftersom hon själv inte är religiös eller troende. Jag vill bara krama om henne och typ fråga henne om hon finns på riktigt eller om hon är någon form av sagolik ängel eller älva. Fina, fina Laleh.
 
Sen drog vi hem, och missade Bastille, Melissa Horn, Elliphant, Kanye West och Axwell & Ingrosso. Ingen större förlust, helt ärligt.
 
 
Min souvenir blev en tygkasse, min syster posar med den och sin t-shirt.
 
Och nu är jag hemma. Liter lite smått av post-konsert depression. Mitt livs första fler-dagars festival gick ganska bra ändå. Ännu ett minne för livet som jag fick dela med min bästa vän, samt att jag fick träffa en hel del nytt folk som jag kommer träffa igen i höst. 
 
Vet inte riktigt hur jag ska avsluta det här inlägget, men om jag var en konsertrecensent så skulle jag ge de här tre dagarna 5/5.


Denna veckan i bilder

 
Allmänt sommarlovschill med sommarjobb, glass, jordgubbar, läsning och midsommarfirande.
 
Förhoppningsvis blir det lite längre inlägg nästa vecka, efter Bråvalla ~


Tillåt mig att presentera mig själv

Även ifall de flesta som läser här antagligen känner mig så tänkte jag presentera mig själv lite grann!
 
 
 
 
 
 
 
Vem är jag?
Jag heter Tereza Anna Lorentzon och jag föddes i Bogotá, Colombia den 4/6 1998. Jag fyllde alltså 16 år förra onsdagen.
 
Var finns jag?
Jag är bosatt i Vättersnäs, Jönköping och jag befinner mig för det mesta i Jönköpingsområdet.
 
Vad är jag? 
Jag är dotter till Petra och Per-Erik Lorentzon, storasyster till Maria Lorentzon. Jag är även barnbarn, kusin, brorsdotter och systerdotter till en hel del människor.
 
Yrkesmässigt så är jag ingenting, då jag inte har något jobb. Utbildningsmässigt är jag ingenting heller för tillfället; jag gick ur grundskolan igår och jag har inte fått reda på vilken gymansieutbildning det blir för mig i höst (antagligen naturvetenskapliga på Per Brahe, dock). Jag har grundskolan bakom mig och gymnasiet framför mig, vilket gör att jag just i denna stund inte är elev någonstans.
 
Jag är feminist, och nej, det innebär inte att jag hatar män. Även ifall jag stör mig galen på tonårskillar emellanåt. Jag tror och kämpar helt enkelt för allas lika rättigheter oavsett kön, sexualitet, hudfärg etc. Jag tror och kämpar för allas lika värde och rättighet till jämställdhet.
 
Jag är vegeterian. Jag tror inte att djuren skapades för människor att äta, eftersom att människokroppen är skapad men växtätar-organ och tänder.
 
Jag är en konsertmänniska. Sällan är jag så lycklig som när jag står i ett hav med människor som alla har samlats för att njuta av musik.
 
Jag är kristen. Jesus är min vän, herre och skapare.
 
Vad gör jag?
På fritiden så tar jag sånglektioner av den otroligt begåvade Millan Holm i Immanuelskyrkan, jag sjunger även i en gospelkör som leds utav henne där. Jag dansar balett på Medborgarskolan och har gjort det i snart två år. Dans överlag har jag hållt på med sen jag var ca 5-6 år.
 
Jag läser en hel del, för tillfället läser jag den andra boken i Harry Potter-serien. Mitt mål är att läsa ut hela serien innan året är slut! 
 
Serier jag tittar på just nu är Orange is the New Black och Orphan Black. Dessa serier kommer förmodligen någon gång få ett eget inlägg skrivet om sig, där jag förklarar varför jag tittar och tycker om just dem så mycket. Kan bl a avslöja att jag är störtkär i Orphan Blacks huvudrollsinnehavare Tatiana Maslany (snyggaste bicepsen och gulligaste léendet ca någonsin)...
 
Jag lyssnar på musik ca 16 h av dygnets 24, och då helst på låtar ifrån dessa två listor: 1 & 2. Mina favoritartister att lyssna på inkluderad Veronica Maggio, Miriam Bryant, Florence + the Machine, Lana Del Rey och Marina and the Diamonds. Lady Gaga är en stor favorit och har varit det sen jag var 11, men jag lyssnar helst på hennes tre första album.
 
Jag är en sucker för sociala medier och äger 4 tumblr bloggar, två instagram-konton, ett facebook-konto, en twitter-sida och en youtube-sida. Det går i vågor om vilken jag använder mest och gillar bäst, och just nu var jag trött på dem allihop och bestämde mig för att skapa en blogg på blogg.se istället! Vi får se hur länge jag tycker det här är kul och hur länge jag orkar vara aktiv.
 
-
 
Det var väl jag och den jag är just nu i några paragrafer. Vill ni veta något mer är det bara att fråga!
Trevlig helg på er allihopa ~